Hela vägen hem

Leahs nya bok är här! Hennes stora livsepos om hur man genomskådar livet och finner sig själv. Med livet självt som forkningsprojekt har hon gått genom flammande eldar och och stormande hav - med hjärtat och en penna som enda vapendragare. Vad händer om man på riktigt följer intuitionen, oavsett vad. Rakt igenom allt. Hela vägen. Var hamnar man? Kommer man hem?

Köp Hela vägen hem direkt från Leah där hon befinner sig, t ex när hon håller föredrag etc. Pris 349 kr. Det går även utmärkt att köpa boken där böcker säljs, t ex på Bokus och AdLibris. Eller gå in i din lokala bokhandel och be dem ta in den! Ljudboken finns på flera plattformar där den kan köpas för nedladdning eller streamas, bl a Bokus, AdLibris, Bokon, Nextory, Storytel och BookBeat. E-boken finns på Bokus och AdLibris. Engelsk översättning är under arbete.

Allena vägen hem

”Jag är i grunden skribent och innan det talade ordet blev min hemvist, var det skrivna ordet många gånger min utväg. Stilistik är min musik.” Du kan läsa några betraktelser ur Leahs första bok ”Allena vägen hem” här nedan.

Köp Allena vägen hem genom att sätta in 250 kr på bg 5535-3551. Eller swisha till 0709990022. Glöm inte att skriva vad beställningen gäller samt ditt namn och din adress.

Alchemy of the true heart

Leahs första meditations-cd heter ”Alchemy of the true heart”. Hon guidar meditationer till musik specialkomponerad av den amerikanske världsmusikern Dan Reed: www.danreed.com och editerad av Rickard Åström: https://rickardastrom.com

Här kan du lyssna till en liten försmak:

https://www.youtube.com/channel/UCoKTelshx2yzFmbXIC3MWGA

Köp Alchemy of the true heart som cd genom att sätta in 220 kr på bg 5535-3551. Eller swisha till 0709990022. Glöm inte att skriva vad beställningen gäller samt ditt namn och din adress. Skivan säljes även digitalt via AppleMusic och GooglePlay. Och den korta meditationen från skivan finns på Spotify. Du kan välja mellan svensk guidning, engelsk guidning eller instrumental version.

Ur Allena vägen hem:

Everest och degbunken

Det finns mycket att säga om min vandring i Himalaya. När jag sov med en vedklabbe som huvudkudde, till exempel. Eller när jag fick mask av en brödbit. Mycket har också blivit sagt, men det här är historien om när jag duschade i en degbunke.

Vi hade nått vårt mål. Vi befann oss fyrahundra meter över havet och kunde spegla oss i Mt Everests storslagenhet. Hon står där som ett betryggande bevis på att jorden aldrig kommer att gå under. Hennes avrundade form som smeks av skira molntappar. Ett mildhetens sanna väsen. Topparna runt omkring är vassa. Sticker hål på verkligheten. Men hon. Fast rotad i jorden. Och lika fast i himmelens sfärer. En jättelik pyramid. En port emellan himmel och jord.

Nepaleserna, tibetanerna, indierna. För dem är hon helig. En Gud. En Gudinna.

Jag faller till marken för hennes innerlighet. Jag överlämnar mig till det hon vill visa. Underkastar mig. Och svaret blir – den heliga, och i vilsamhet boende, balansen mellan det manliga och det kvinnliga. Mellan det jordiska och det utomjordiska. Mellan urtid och rymdtid. Jag smälter in i alltet och vill förstå. Men min hjärna kan inte hantera detta allomfattande budskap. Min kropp reagerar med chock. Feberyra, frossa, diarré, huvudvärk. Förskräckligt. Och så jag, mitt i alltihopa, som inte förstår. Och jag vill så gärna. Förstå.

Jag springer fram och åter till utedasset medan jag funderar.

En sherpa får se mig och säger att han tror jag fått höjdsjuka. Att det lättar om jag går ner i dalen. Jag går ner i dalen. Kroppen mår bättre efter några dagar. Men jag förstår inte själva budskapet. Från berget. Och att leva i den förvirringen, eller i det ouppklarade, det är besvärligt nog. Då går jag omkring och känner mig ofärdig. Som om något fattas mig.

När vi kommer ner i dalen, jag och min gångkamrat, blir jag liggande. Kroppen är svag. Jag kan inte äta. Jag får ingen lust att dricka.

Då kommer två bönder från Gnosjö förbi. Två småländska änglar mitt i den himalayiska vardagen. De ger mig socker/salt-lösning. Vi har redan gett bort vår till någon bättre behövande. Nu börjar jag dricka. Jag förstår att jag måste. Vi skall dra vidare för vi har ett plan att passa. Jag behöver benstyrka.

Vi bestämmer oss för att sakta men säkert avverka de tre dagsetapper som återstår av vägen. Hur mycket uppför kan en stig gå? Jag hänger på mina träkäppar och somnar stående. Jag går på ren vilja. Mest synd är det nog ändå om min gångkamrat som inte kan hjälpa, men måste betrakta eländet.

Så småningom tar vi in på ett ställe. Jag kan äta lite. Jag känner mig så smutsig som jag aldrig känt mig. Jag ber om en dusch. Det är då de låser in mig i ett mörkt rum. Ensam med en degbunke. Jag sitter på huk och tittar på den där bunken. Tittar och tittar. När jag slutligen sticker ner handen i vätskan, känner jag värmen sprida sig upp genom fingrarna, handen, armen. Till hjärtat. Jag häller sakta ut hela innehållet över mitt huvud, låter det rinna ner för mina axlar, min rygg. Jag tänker på att jag speglat mig i världens högsta berg och säger till mig själv att inte vara ond på min kropp som fick svårt. Istället tackar jag den som orkade ta mig ända fram.

Långt senare, när förståelsen hunnit ifatt mig och den heliga balansen verkar i mig, står jag hemma i köket och blandar deg i en bunke.

Bålen som brinner

När jag närmar mig Ganges, med mina försiktiga och ivriga steg, ser jag hennes breda höfter svalla från strand till strand. Med ett övermått av moderlighet och mättnad bjuder hon mig till sig. Jag sätter mig så nära att min hand når hennes blottade blygd. Jag för några droppar av hennes nektar till min panna och hälsar henne.

Senare säger någon att indierna själva hedrar Ganges just så. Ännu en gång förundras jag över att mina cellminnen aktiveras så obönhörligt i detta land. Detta land, som ligger som ett öppet hjärta och pulserar på världskartan. Ett hem för fattiga själar. Ett hem för oss. Vilken uppgift det bär i världshistorien.

Nu vandrar vi på sandbankarna längs flodgudinnan. Här brinner de mäktigaste eldar jag bevittnat. Det ligger mänskliga kroppar i dem. Och släktingarna går omkring och ordnar med veden i lågorna. Blåser och flyttar runt för att få bättre fart. Allt måste brinna. Ben och vävnader, kött och nervtrådar, hår och naglar. Bara askan får bli kvar.

Kroppar sveps i de ädlaste av tyger. Sänks först i floden och läggs sedan på bål. Den närmast sörjande mannen, en son, en bror, en make, en far eller morbror, får sitt huvud rakat i sorgen. Det är ett flertal ritualer som följs och efterlevs i brännandet av de dödas kroppar.

Vi sitter på en förhöjning och tittar på den kropp som ligger där. Lågorna sprakar. Klädnaden svartnar. Fötterna brinner. Skallen brinner. Röken ryker. Det knastrar och doften hänger tung i kvällsluften. Det krävs gott virke för att få en vätskefylld kropp att brinna. Elden gungar till i en kastvind som sveper längs vattenbrynet, en vind som bär en skir slöja av tusende sandkorn. Någon skriker, ekande och utdraget. Strykhundarna ylar. Kattorna väser. Det hettar. Det glöder. Förkolnas och försvinner.

Det är ingen död bild på näthinnan, det är en i högsta grad levande bild. Jag känner hur min själ fattar eld i en kaskad av gnistor. Gammal tjära i tankeskikten brinner upp. Det är en själslig befrielse att brinna, att brännas på bål. Om man är död. Och att betrakta. Om man är levande. Det är som ett slutande, som ett färdiggörande, som ger klarhet.

Min själ kan inte få nog. Kan inte hejdas. Dess reaktion väntar inte i avvaktan. Den vill denna upplevelse. Nu och fullkomligen. Den suger in urbilderna från stranden av flodgudinnans vatten. Den uppträder som ett eget väsen och bestämmer att jag skall stanna och fixera ögonen på elden. Välgörande renhet för mina själsliga rum. Avgör den.

Indierna kastar döda kor i floden. Hundar och apor. Det finns så många djur som är heliga här ikring. Djuren flyter förbi med strömmen bland de badande pilgrimmerna. Rituella bad i den tidiga, kalla morgonen. För floden bär helig kraft. Och det sägs att vetenskapsmännens provtagningar visar att flodvattnet, trots alla bakterieanfrätta väsen som dväljs i dess djup, är fullkomligt rent. Det sägs att det är ett underverk.

Men vi tar inga bad. Och fyller inga provrör. Vi nöjer oss med att dricka te bryggt på Gangesvatten. Och vi dör inte. Vi blir inte ens magsjuka. Vi misstänker till och med att vi fötts till evigt liv.