Mellanrum © - en liten bagatell som jag skrev nån natt under pandemivåren.

Här kan komma att publiceras fler texter med tiden. Enjoy!

När hon reser sig upp ur kistan ligger kroppen kvar. Hon stiger ut, prövar några steg. Det känns en smula ovant. Det var så längesen, allt. Eller var det?

En flock fjärilar lyfter. Markerar några cirklar runt henne och söker sig sedan mot taket. Vida vingslag. Öppen färgprakt.

Hon ser sig omkring. Vänder sig om. Kistan vilar tung mot stengolvet. Är det hon som öppnat locket? Eller var det han som gjorde det? Då när de skiljdes åt, för så länge sedan. Eller nu, för så länge sedan. Men då borde han ju stå här och vänta på henne. ”Nej, just det.” Nu minns hon. Locket öppnas när kärleken bär.

Hon ser sig om. Ingen där.

Fjärilarna slår som falkar från hög höjd. Uppifrån stjärntaket, rakt ner mot hennes hjärta. Släpper sina vingar. Blodröda, violett, purpur. När hon yr sänker blicken möts hon av en vågad bukett. Det hettar i bröstvalvet.

Blommornas vals. Fjärilslarver. Vågskvalp mot klipphällar. Urdruckna punchflaskor. Bonat parkettgolv. Lejonportar. Puppors flämtningar. Isglass med dubbla pinnar. Solskivor, skärvor av glas. Trasiga knän på ärvda byxor. Garagerock. Rödmålade tånaglar. Dunkande tinningar. V-jeans. Currydressing. Fiskgratäng. Barnafödslar.

Inre bilder vobblar. Var är hon? Är detta världen? Liv verkar det ju vara i alla fall. I en eller annan form.

Hon prövar att skratta. Låter känslan växa som en gurglande gejser genom kroppen. Tar sats nerifrån pelvis och vrålar genom revbenen. Gungar gott. Kiknande käkar. Det förlösande garvet. Svalget slirar. Gomseglet guppar. Här är hon.

Vaknar till. En virvelvind av minnen sköljer genom henne. På väggarna i salen ser hon avmålade fåglar, växter, vikar, vatten. Blandat med ceremoniella symboler. Eller är själva livet ceremoni? Hon glider genom blockstenarna. Utanför myllrar det av människor. Oförberedd på uppståndelsen drar hon sig tillbaka till en tempelplats hon verkar känna. Månen hel. Ibisar flyger. Fontäner sprutar. Förgyllda statyer i rader. Moln viskar. Hon blundar. Drömmer hon? Klanger på avstånd. Mumifierade katter på hög. Rop och hundskall.

En man kommer gående mot henne. Hon känner igen. Hon känner honom. Öppnar ögonen. Hjärtat slår tredubbla slag. Hamrar i kamrarna. Hon springer till mötes, kastar sig om hans hals. Han går rakt igenom henne. Ser inte.

Paff följer hon den älskades ryggtavla med blicken när han försvinner i mörkret. Hon faller ner på knä i sanden och viskar sitt namn. Påminner sig själv om väsentligheten. ”Här. Nu. Du.”

---

Genom en rasslande evighet har hon ramlat. Plockat erfarenheter än här, än där. I olika gestaltning. Diverse mellanskikt, jo, men resan pågår. Det rusar och rasar, krånglar och krasar. Virvlar och växer. Bland dieselblå gelénappar i godisbutiker, under pråliga neonskyltar på musikalstråk, bakom klibbigt klister i joxaffärer, mellan otympliga skådespelare på ribbade scener. Bland pyramidstäder, skallstilleben och flammande solar. Stillnat ibland under en ek eller i ett hägn. Så igen. Vidlyftigt. Hon sansar sig. Sitter på knä och lyssnar. Vinden. Papyrusens vävande. Skarabéernas tassande. Vänder ansiktet mot skyn. Himlakroppar som svävar. Orion visar upp en sylvass piruett. Stjärnstoft skvätter, landar puderlätt på hennes nästipp. Nysningen kommer. ”Bless you!” Hon vänder på huvudet. Där sitter någon, alldeles intill. Mörkt hår. Vågigt. Gröna ögon. Hon ler igenkänning. Vägvisaren. ”Jag har något att visa dig”, nickar han. Tar hennes hand och lägger riktning. Hon känner hans fingrar tydligt och klart. De är visst på samma våglängd.

Tillsammans flyger de genom disiga fält, in över ett dovt hav. Tätt stuvade lastfartyg som prickar långt därnere. Cirklande örnar i djupet. Öarna sjunger. Hans hand är trygg. Ett stadigt tag. Hon hoppas på en klase druvor. Eller en guldnougat. Han ger henne ett äpple.

De signar ner mot toppen av ett berg i kvällningen. Luften är ljummen. Han släpper hennes hand. De tittar ut över landskapet. Böljande grönska, kulliga stigar, blomstrande sängar. Här känner hon sig hemma. Han visar henne på en öppning i berget. ”Följ trappan bara.” Han ger henne en fackla, tänder den mot solen. Hon tar den i sin vänstra hand och söker av trappsteg med foten.

Det blir snart kolsvart i berget. Facklan flämtar förföriskt. Bergväggen kall. Hennes högra hand försiktigt orädd. Spindlar och flygrävar. Kylan är sammetslen. Steg för steg. Hon hör hans röst i huvudet. ”Fortsätt bara gå.”

Korta, långa avsatser. Hon måste sätta sig ibland, skrapa med hälarna mot vassa kanter, hoppa rakt ut i mörkret. Lita på att en ny avsats tar emot. Neråt, neråt. Hon andas kort. Varför andas hon? Hon, utan kropp. Det blir trängre och trängre. Så hör hon ett rinnande, ett susande. Ett vatten. Hon måste vara djupt under jord nu. Vacklar till. Inga trappsteg mer. En trång gång mellan skrovliga väggar. Hon klämmer sig igenom. Framför henne öppnar sig en bergasal. Hjärtat snabbar på. En källa mitt i bergrummet. Hon närmar sig vördnadsfullt. Kanske en skatt. Hon lutar sig fram. Allt hon ser är sin egen spegelbild

Han ler när hon åter kommer ut i ljuset. Långsam skymning. Kan det ha gått ett helt dygn? Utan ord slår hon sig ner. Äppleskrotten ivägsläpad av stretande myror. Han säger inget. Hon vågar inget fråga. Blänket i hans ögon speglar hjärtats glädje. Spjuvern som spejar. Utåt, inåt. Höger, vänster. Framåt, bakåt. ”Vill du bada?” ”Gärna!” Vips ligger de i en solstol. På poolbordet en dignande druvklase och en skål till bredden fylld av seg nougat. Han kan inte hålla sig, leendet spelar i mungipan. ”Guldnougat finns inte här, bara äkta vara.” Hon stoppar ett stycke i munnen och biter försiktigt. Den smaken.

De ligger i en intrasslad hög och gapskrattar. Hon och hennes — vägvisare? Bror? Vän? Älskare? En reflektion av henne själv? Hon låter det vara. Tydligen visar någon henne en väg. Bra så. De simmar och stojar och låter sig väl njuta av närhetens tonarter.

De rullar runt i sanden och hon tänker på spegelbilden i källan. Om det låg en massa slantar på botten, ändå. En förmögenhet. Men hon nådde inte ner.  Hon säger inget. Han säger inget. Sandkornen yr. Luften är fri.

Med var sin glittrig drink och en näve rostade nötter sitter de i vattenbrynet och tittar ut över oändligheten. De säger fortfarande ingenting, men hör varandras tankar. Han tänker på henne. Hon på skatten. Båda ler.

Senare somnar de i solstolen. Neoniga småfåglar kalasar på de sista druvorna. Hon drömmer att hon flyger vidare. På egen hand. Genom kylig atmosfär. Långt nu. Till världens tak. Snö och is. Och hon i sin bikini. Där möts hon av en mantelklädd färdmästare. Isflagor i skägget, vitgrå slingor i det långa håret. Markerad haka. Ögon som ser. Rakt igenom.

Vandringsstaven är lång med en följsam krök. En månsten glänser. Han sveper sin midnattsblå mantel om henne. Barfota står hon i tusenårig snö.

Ensamma på toppen av världen ser de ut över himlavalv och regnbågsringar. Solen gnistrar. Hon känner en skälvande längtan. Efter vad? ”Sök djupt i dalen”, säger han. ”Jag väntar här.”

Hon går, glider, grimaserar sig ner längs den mödosamma vägen. Bryggor av packad snö över svindlande glaciärsprickor, istappar växer som stalagmiter ur sörjan, räfflade lavinfält sträcker ut, bottenfrusna gölar, ihjälfrusna människor, bortblåsta ägodelar, tält som ballonger i linor från marken.

Hon finner efter vedermöda en grön dal. Här vänder klimatet in i det exotiska. Hon viker ihop manteln. Lägger den på huvudet. Hettan stiger för varje steg. Rakt fram en stående sten, högre än henne. Mjuka rundningar. Hon kan inte motstå frestelsen att följa lena linjer med sina yttersta fingertoppar. Intill, ett vattenfall från en klippavsats. Ett magnoliaträd i rik blom fulländar inramningen.

Hon har kommit till vägs ände. Sjunker ner på knä framför fallet. Öppnar blick utan skärpa. Sitter länge. Vattnet nu en dimma. En klar kristall framträder. Reflekterar ljus från släta ytor. Hon bländas. Ser igenom. Sitter så. Mättad av upplevelse. Det surrar i pannan. Hon får en förnimmelse av att vara kristallen. Tårarna kommer.

I samma stund som hon sveper manteln om axlarna är hon tillbaka på världens topp. Mästaren välkomnar henne med ett leende. Hon tycker sig se svaret i hans ögon. De ställer sig rygg mot rygg och hon andas honom. Han henne. Deras bröstkorgar blir till ett luftsystem. Cirkelandning. Hjärtan slår snart i takt. Han vänder sig om och tar hennes hand. Hon niger lätt. Han nickar, nynnar tyst. De dansar med små steg i återhållna svängar. Det stupar på var sida. Hon glider in i honom. Takten, rörelsen. De snurrar. Sammansmältning. I förlösningen skjuts hon uppåt. Manteln faller av och finner sin plats runt färdmästarens skuldror. Han lyfter ena armen till hälsning.

Hon vaknar i skuggan under en palm. Vid hennes sida står ett glas till bredden fyllt av den härligaste nektar. Små citrusfrukter klänger längs den frostade kanten. Ett sugrör av bambu lockar. Hon lyfter glaset och sluter ögonen. Särar försiktigt på läpparna.

En välbekant muntergök vandrar längs stranden. Hon ser honom i ögonvrån i eftermiddagssolen. Han har redan fått fin färg. De gröna ögonen skrattar. När han sätter sig bredvid henne på badhandduken nuddar hans ben vid hennes varma hud. Han möter stadigt hennes blick. Vita tänder blänker. ”Har du sand mellan tårna?” frågar han. ”Vad länge du sov. Dags för ett bad?”

Hand i hand vandrar de ut i vågorna. Hon, van simmare. Han hamnar på efterkälken. Hon lägger sig på rygg i vattenytan och flyter med strömmarna. Vilar, väntar. När impulsen kommer snurrar hon runt och dyker rätt ner. Fiskar i alla tänkbara färger kommer emot henne, simmande stjärnor, hästar och böljande gräs. Hon vänder i vattnet, låser knäna mot mellangärdet och sjunker ner mot botten. Gräset är högt. Som skog. Hon skymtar ett vitt skal i en tångberså. En stor hjärtmussla visar sig för henne. Hon stillnar. Tiden upphör. Igenkänning. Skalet öppnas och en pärla blottas. Spegling i det yttersta, det innersta. Det värker genom bröstet när hon sparkar sig upp genom marelden. ”Kom, vi flyger!” Han möter henne vid ytan, tar hennes hand och de fortsätter uppåt. Flyger, snurrar, busar och stojar. Han styr färden. Snart svävar de högt över öarna. Växtligheten är frodig. Klipporna rostiga. Blomstren vita, gula, orange, slingriga, krispiga, täta. ”Vilken prakt!” De störtar mot marken.

Under natten börjar det regna. Hon ser nakna kvinnor samlas i vattenbrynet. De närmar sig från alla håll. Droppar rinner över mörk hud. Månen lyser. En taktfast rytm stiger långsamt på håll. Det är männens trummor. Kvinnorna dansar. Suggestivt. Rytmiskt. Statiskt. Dynamiskt. Böljande. Flämtande. Tungt. Vidöppet.

Männen närmar sig med sitt dunkande. Takten ökar. Volymen stiger. Extasberusade rusar kvinnorna ut och dyker i havets sköte. Männen släpper sina instrument och slänger sig i böljorna. De försvinner i djupet. Kvar på stranden ligger ihåliga trädstammar klädda med garvat skinn, spänt och bundet. Hon kryper i den fuktiga sanden, plockar upp en trumma. Och börjar slå.

---

De sitter vid ett kafébord på en boulevard. Hon med sylvassa klackar mot asfalten. Han sörplar på en cappuccino. Hon dricker absint. Längtar efter något. Någon. Han som gick rakt igenom. Utan att se. "Hur ska jag få honom att se?” ”Åk upp i metalltornet och se själv.”

Hon tar trapporna. Sen första hissen. Och så den andra. Det svajar. Det svindlar. Det skakar. Det rister. Hon kippar efter luft, verkar falla, samlar sig och andas så djupt hon förmår genom gnisslande tänder. Vill helst bara skrika. Vråla av lust. Inte av vrede. Knäna skallrar. Hissen kvider, kväker. Hon glider ohjälpligt ner på golvet mellan tätt packade ben. Tvingar sig in i sig själv. Inandning. Lång utandning. Börjar förnimma kropp. ”Vad ser du?”

På kvällen sitter de på en bistro med ostron och sorbet. Hon har bikini under kostymen. Hans jeans är säckiga. De skålar och skrattar. ”Kropp är ett fräckt gig, jag lovar!” Han höjer sitt glas. Hon fortsätter att leva på gränsen. Vill ju förstå, förfina. Inte förlora sig, förstora. Men det är ganska svårt utan samtid. När hon höjer blicken möter hon sin egen i en antik spegel tvärsöver gatan. Ramen är av guld.

---

Strax står de på en bred aveny bland skyhöga skrapor. ”Vill du ha en glass?” ”Men hjärtats fröjd, vi åt ju just sorbet. Minns du inte hur den smälte i munnen?”

”Här finns ett ännu högre torn”, flinar han. Hon ställer sig i kön. Första hissen. Andra. Och sen den där tredje, som nästan ingen tar. Uppe i ett ägg av glas. Svävande som i skyn. Hon hostar. Det drar så fruktansvärt mot marken. Fasans tåg rusar genom hjärnan. Obehaget galopperar. Skenar. Dödens ångest tutar. Hon får inte styr på sina ben. Sina armar. Hickar till, lyckas vrida skräcken in i hackigt skratt. Kravlar ut på terrassen. Öppnar ögonen.

---

Hon ligger på en sommaräng. Mitt i blomsterhavet har hon sjunkit ner. En blåklocka klämtar i hennes öra. En smörblomma bugar i brisen. Volangklänningen breder ut sig. Händerna i de generösa fickorna. Koltrastarna, stjärtmesarna, kattugglorna.

Spanar upp mot himmelen. Ser något långt borta närma sig. ”Någon kommer!” Det är gällivarehänget. När han ser hennes besvikna blick ler han ännu större. ”Kom, jag vill visa dig något. Eller någon, snarare.” Han tar hennes hand och drar upp henne ur blomsterhavet. Bina surrar. Flugorna snurrar. Guldbaggar svärmar. Rödmyror förbereder kvällens tornerspel.

De flyger genom molnbankar och sandstormar, störtskurar och insektssvärmar. När de landar känner hon finkornigheten under fötterna. Det är hett. Hon är barfota. Längs benen upptäcker hon virade läderremmar. ”Borde jag inte ha sandaler till de här?” frågar hon. ”Du väljer själv.” Hon går utan skor. Fotsid klädnad. På huvudet en tung ställning som vickar. ”Har jag valt denna själv, alltså?”

”Ner i berget nu.” Hon vandrar genom solsanden till en dold ingång. Svävar strax ovanför trapporna ner till den stora salen.

I praktrummet finns ingenting. Bergväggar. Inga lock att öppna. Inga valv. Inga hemliga vrår. Hon sätter sig i mitten och blundar, väntar. Vet inte alls nu vad hon väntar på. Tiden känns lång. Det moler i bröstet. Så förnimmer hon en ton. Först helt svagt, sedan starkare och starkare. Den fyller hela rummet, hela henne. Hennes hjärta vidgas. En ljusblixt slår ut. Sen är hon tillbaka på sommarängen. Någon med väl stora byxor sitter bredvid. ”Snart dags för nya badshorts”, fnissar han.

Hon promenerar nerför en svagt sluttande gång. Det är natt. Längs gången ringlar kulörta lyktor. Lysande gröna, lila, turkos, cerise. Som glasade såpbubblor. Hon upptäcker efter hand att färgerna klingar i stämmor inom henne. Hon nynnar med i sången och med stigande förväntan undrar hon vad gången ska leda fram till. Humöret höjs med varje steg. När hon är på topp tar stigen slut.

”Jag hittade ingen och ingenting”, säger hon till den leende vännen som sitter på stranden och smuttar på en paraplycocktail. ”Inte?”

Hon går ut i vattnet. Inga vågor här på atollen. Hon lägger sig i ytan. Solen står i zenit. Hon känner dess glöd mot bröstet. Ett samspel startar. En kalibrering. Långa svängningar. Hon vaggas fram och tillbaka. Stora gester med dirigentpinnen. Svepande penseldrag över huden. Solstötar i höftpartiet. Hon stönar lågt.

Plötsligt flyger något skrikigt, färgglatt förbi och landar i vattnet med en smäll. Det är galenpannan som gör bomben. ”Igen!” ropar han när han kommer upp till ytan och springer mot stranden. När hon får se hans nya badshorts flaxa i vinddraget vrålar hon sig själv in i kolik och måste hjälpligt fulcrawla in mot stranden för att inte drunkna. Polyester. Blå mango. Orange papaya. Fikonblad. När han ser hennes tafatta försök att resa sig upp, spänner han upp sig som vore det tuppfäktning. Han springer övertänd mot avsatsen och faller tvärfel mot ytan. Platt fall på planeten. Hon hittar inte luft.

Blixten slår ner i bergväggen intill där hon ligger på soffan. Snörvlar och snarkar i svettiga sockor och urtvättad frotté. Febertoppar. Någon skakar henne bryskt. ”Varför ligger du här? Är du galen? Vi är ju i paradiset.” Han bjuder henne en kokosdrink direkt ur skalet. Sugrör av glas. Hon vänder sig om. Rocken faller av och hon är tillbaka på vulkanstranden. Delfiner hoppar i kaskader framför hennes ögon. Valar vinkar. Hon sörplar i sig den läskande nötmjölken som svalkar skönt. Hibiskusblommor i buskagen bakom brassar på med marschsång. Hon vänder sig om och blänger. ”Ja, vadå då? Du valde ju svettiga sockor och storm? Vi väljer taktfast, fyrkantigt och fräckt. Luften är fri!”

Sockorna åker av. Hon reser sig upp och drar lojt fötterna efter sig mot strandlinjen. Då hör hon en smeksam visa försiktigt framviskas i flerstämmig barockbeat. Förtjust. Fnittrigt. Hon gör några moves.

Simmar ut i lagunen. Delfiner och valar hoppar spänstigt in och ut över den omgivande korallmuren. Man vill ju inte fastna i paradiset.

Hon flyter i ytan. Vill vänta in. Känna in. Ligger stilla. Blundar mot himlen. Lätt vickande med handlederna för att inte tippa. Vågen av nu stiger genom kroppen några gånger. Hon ligger kvar. Vill testa. Vill se om flödet fortsätter att komma om hon inte svarar. Det slutar. ”Fan.” Har hon missat tåget? Hon simmar in till land. Går några varv i skalkrosset. Skakar loss lemmar och leder. Ruskar sig som en byracka. Någon följer henne med blicken. Lirkar och lockar med otyglat shortstyg. Hon går tillbaka ut i vattnet. Någon hickar hackigt i bakgrunden. Hostar. Harklar. Klarar strupen. Hon kastar en blick.

Lägger sig på rygg i det våta. Vågen kommer direkt. Sköljer igenom. Nu agerar hon. Inga överslag. Inga taggiga tankar. Ingen brådska. Hon vill följsamhet, samverkan.

Dyker ner genom en kullerbytta. Simmar vrickande i vråldjupet som en dykand. Ur en grottöppning glider en mörk gestalt. Huvudet väldigare än hennes. Längs ryggskölden böljar sjögräs och smälltång. Vad som växer på denna bjässe skulle räcka till många måltider för somliga. Randiga följeslagare gömmer sig bland slembladen.

Giganten simmar rakt emot henne. Ögonen. De ögonen. Det seendet. Den väldiga varelsen följer henne hela vägen när hon sparkar sig uppåt. Två huvuden bryter ytan i samma stund. Ligger stilla, nära. Fördjupar blickar. Med en inbjudande gest simmar sköldpaddan åter ner. Hon uppfattar signalen att följa. Neråt, neråt genom motståndsvattnet. In i grottan. Bergväggarna skiftar i ärggrönt och lila. Här växer abalone och gröna blåmusslor. Färden går genom en tunnel. Ut på andra sidan. Oceanen öppnar sig framför henne.

”Kom”, ropar hon till badbrallan. ”Jag vet en väg ut!” ”Vad ska du ut och göra?” ”Upptäcka världen!” Han skakar på huvudet. ”Som du vill.  Jag stannar här.” Han sträcker ut handflatan i luften. I nästa stund står ett glas i hans hand. ”Vad är det i glaset?” Hon är törstig efter simturen. ”Vill du smaka?” Han klirrar med isbitar.

---

När västan drar på bildas vågor även i en lagun. Flygfiskar jublar. Havet kokar. Yngel hamnar på land. Hon kastar dem tillbaka i det rasande infernot. Undrar om de ska finna vägen ut. Som hon gjorde. Eller om de tror att världen är begränsad. Av revbygge.

”Vi badar!” Hon springer rakt ut i det skummande vita. Slänger bikinin all världens väg. Låter vinden ta den. ”Fortare, fortare!” Han gastar mot kårarna, springer vilt genom strömmen. Vågorna når henne till midjan. Förvildade behag studsar hit och dit. Han faller rakt bakåt. Tumlar runt i bruset. Spolas ut i det dånande skådespelet. En tornado i fjärran. ”Kom, kom!” Hon lockar. Tornadon fräser gråmelerad. Närmar sig. Vattnet kokar. Eggar. Hon håller andan. Strax. ”Nu.” Då viker den rappt av österut och jagar solen. Hon sätter sig i våt sand bland flyende havsdjur. Till och med sjögurkorna går upp på land.

---

Det bubblar. Regnbågsfärgad njutning skummar. Hon sitter i en vulkanisk källa. Svettas i vigvattnet. Sticker hål på bubblor med långa strån. Huden knottrar. Droppar från pannan.

Tuggar njutningsfullt på snören. Robansknopar, halvslag, käringknutar på rad. Pålstekar. Noga knutna av lakritsremmar. Sältan bränner i gommen. ”Ska du inte komma upp snart?” Han ligger på en oskön lavasten bredvid. Skalar kolor och betraktar.

---

”Har du några ess.” ”Finns i sjön.” De sitter på botten och spelar kort. Virvelvatten går i spiraler. ”Har du några kungar?”

En vithaj glider förbi. ”Vad gör den där i paradiset?” frågar hon. Vithajen vänder sig förnärmat om. ”Spänning står högt i kurs på planeten”, svarar han. Hajen grinar stort.

”Du kan få en dam om du vill.”

---

”Jag vill tillbaka till kistan.” Hon tror att hon tänker, men orden kommer ur henne. ”Kistan?” ”Ja.” ”Vad ska du där och göra?” ”Se om kroppen ligger kvar.”

Han hänger på. Slänger om sig en sarong, fäster den runt midjan med ett fockskot. Hon hittar en bastkjol.

På tempelplatsen irrar turister. Hon gillar deras vida hattar. Strax har hon en på huvudet. ”Wow, vilka bretten!” Hon snurrar. ”En flashig scarf vore underbart att knyta runt.” En silkesblus kommer svävande i vinden. Han fångar den i flykten och virar den med lätta fingrar runt kullen. Handen dröjer sig kvar på hennes hjässa.

I stensalen står sarkofagen orörd. Locket öppet. Hon väntar först på avstånd. Lite tveksamt går hon fram. Små steg. Luften sval. Golvet kallt. Hon stannar. Vad gör hon här? Vill hon verkligen detta? ”Varför?” Hon lutar sig lätt framåt för att se, kisar men står för långt bort. Tar några försiktiga steg till.

I kistan ligger en bländande skönhet. Hennes klädnader, huvudbonad, smycken, kosmetika. Tunga guldarmband. Tyger vävda med intrikata detaljer, förgyllda trådar. Kroppen vilar blundande på en pärlbeströdd bädd av blommor. Lotus, bougainvillea, jasmin, oleander, viol, lilja, jakaranda. Doften dröjer kvar.

I förundran över blomstren blir hon stående. En tillåtande tystnad. Luften vibrerar. Färgerna. Formerna. Små rörelser. Knoppar slår ut i kistan. Hon vågar knappt andas. Förnimmer fägringsfältet. Vördnadsmättnad. ”Så vacker hon är”, tänker hon.

---

”Vill du ha apelsinjuice? De pressar solmoget här.” Han har tagit henne till en marknad nu. Dromedarer och hästar slåss om påvra grässtrån i den spruckna asfalten. ”Nej, jag vill ha granatäpple!” ropar hon och springer slalom genom trängseln. ”Kom!” Hon tar honom i handen och leder flykten. Lyfter från marken. Landar strax på en annan marknad, långt borta och nära. ”Jag känner försäljaren där i hörnet! Han har de sötaste.”

”Två stora glas, tack!” Han jonglerar lite elegant med frukterna. Skalen lyser i bourgogne i den murriga gränden. ”Jag vill visa dig något!” Hon har tagit kommandot. Minnen klarnar. De tränger sig fram bland människor som skyler sig på alla de sätt. Hon har hatt och bastkjol. Han har lyckats vika om sarongen till en strandklänning och knutit i nacken. Krokodilerna på det grälla tyget gapar stort.

Hon leder honom fram till en öppen plats. Människor sjunger och dansar. En mur tornar upp sig mot kvällshimlen. Tillsammans går de fram. Hon trycker kroppen mot muren. Lyfter armarna och pressar handflatorna mot stenväggen. Han ställer sig bakom henne. ”Du ska trycka kroppen mot stenarna”, säger hon. ”Jag trycker den hellre mot dig”, mumlar han.

Senare sitter de vid ett haltande bord i en trappgränd. Markstenen skevar. Hon förklarar att fysisk kontakt är förbjuden på denna plats. Undvikande av naturliga drifter premieras. Sensuell glöd är det inte tal om. Han suger betänksamt på en vattenpipa. ”Vad är det för smak?” frågar hon. ”Kärleksört”, ler han.

Nästa dag hyr de en vespa. ”Här finns också en källa. Om du kör, sitter jag bakom och styr. Lätta tryck mot midjan betyder vänster, nyp i häcken höger.” Han ser nöjd ut.

Det är mycket trafik. Åsneskrindor, stadsjeepar, traktorer, tandemcyklar och fotgängare. Blandningen är salig.  Joggare i orimligt skrikiga overaller. Duvor och drönare. Lätta tryck blir hårda tag.

När de närmar sig sjön börjar hon sjunga. Det blå vattnet, gult och grönt. ”Släpp fångarne loss, det är vår”, vrålar hon in i hans hår. Han skrattar. ”Vad betyder det?” Fritt sinnelag fattar inte fängslande glosor.

Hon dyker i direkt. Han tar sats för bomben. ”Splash!” Som en sjöjungfru glider hon graciöst upp till ytan. Som en flodhäst kickar han brölande med benen. Hon flyter. Han sjunker. De skrattar så de måste livrädda varann växelvis in mot stranden. ”Jag vet ett ännu bättre skrattvatten! Men först vill jag till brunnen."

Brunnen finns inte kvar. Man har byggt upp en symbolisk. ”Tidsresa!” manar hon. ”Hänger du med?" "Jag väntar här. Har de badbyxor på det här stället, tror du? Såna där tajta.”

Hon blundar och rör sig bakåt genom tidsdimman. När hon öppnar ögonen står hon vid ett brunnshål, fyller en kruka att bära på huvudduken. Brunbrända fötter och midjelångt hår. Mjuksliten tunika. Hon förnimmer någon vid sin sida.

”Kan jag hjälpa dig med vattnet?” En man i fotsid linnesärk bland aprikos, myrten och sidenmalva. ”Hade du med dig blomsterprakten när du kom?” skrattar hon. Hans ögon. Genomsyrade. ”Du som ser, kan du lätta mitt hjärta?” Han ler, tar en droppe ur hennes kruka och för den till hennes panna. ”Du som vet, kan du röra vid min själ?” Hon lägger sin hand mot hans bröst.

---

Hon hittar den väntande vännen i en bar. ”Jag trodde inte du drack alkohol.” ”Äh, livet bjöd upp, du vet.” ”Drick ur, vi ska upp i bergen.”

Vespan strävar uppför slingrande vägar. Hänförande utsikt över kamrar och dalar. Sjön i fjärran. På långt håll visar den ett hjärtas form.

De svänger in i mandalariket. Under ett poppelstånd har människor samlats kring rader av stafflier och trebenta bord. Lokala konstnärer och kreatörer ställer ut. Långsamt går de längs måleri, träsnideri, drejade föremål. Mitt på torget en önskebrunn. Hon ser alla mynten på botten, häver sig ner och får tag i en vattendroppe. Går fram till sin vän som prutar på en trasig glasängel och släpper droppen i hans panna. Den rinner nerför näsan. Han tar emot den med tungspetsen.

”En ängel, alltså?!” ”Yes!” jublar han och kastar iväg den med full kraft. Den flyger högt över hustaken. Vingarna vecklar ut sig. De styr mot skrattvattnet.

”Försiktigt nu. Det kan finnas hålor i leran. Jag har sett människor sjunka ner till låren.” ”Ha ha! Skrattlera också, alltså!”

Han lägger sig i vattnet när de når knähöjd. Är beredd på bottenskrap, inte fattat att vattnet lyfter. Han trycks uppåt, hamnar liksom ovanpå. Som om ytan var plastad. Hon lägger sig bredvid. De tittar på varandra. Sen bryter vrålet ut.

De kan inte sluta.Två timmar senare vrålar de fortfarande. Och de har inte tagit sig längre än till midjan.

---

Han har satt sig under en sykomor. Trädet dignar av frukter. Hon sätter sig bredvid. Lutar ryggen mot stammen. ”Hör du sången i lövverket? Det är gudinne-tema”, säger han. Hon tänker på barnkalas med Star Wars-tema. Maskerader. ”Vi klär ut oss!” Hon är taggad. Han tuggar på ett fikon.

”Okey, maskerad. Du får va gudinna så är jag Star Wars. Vi ses här om en timma.”

När hon återvänder till platsen sitter han under trädet med neongröna badbrallor på huvudet. Ögonloberna effektfullt placerade i var sitt benhål. Midjebandet under hakan. ”Det är tanga!” Han ser mycket nöjd ut. ”Ser du vem jag är?” frågar han och spänner blicken. ”Hulken?” ”Tackar tackar, smickrande. Men tyvärr. Try again!” ”Horus?” ”Åhå, kvicktänkt. Men sa vi inte Star Wars-tema?” Han viftar intensivt med en pinne som fallit till marken. ”Yoda!”

”Nu är det din tur! Gudinne-tema. Wow!” Naken står hon inför honom.

”Varför har du tagit mig till ett sjukhus?” ”Jag vill visa dig något”, säger han mjukt. ”Lova att inte tjuta nu.” De sätter sig i väntrummet. ”Är du sjuk?” frågan hon. ”Nej nej, vänta och se. Eller kom, jag tror vi ser bättre från utsidan.” De sätter sig på en bänk i parken. Han bjuder på plockgodis.

Strax glider det upp en gestalt genom sjukhustaket. ”En gammal man”, säger han. ”Titta nu!” En ljusblixt tycks explodera ut från mannen. En frigörelse. Han svävar uppåt, mot solen. Leende hjärta. Tar en extra sväng runt Alfa Canis Majoris. ”Vad händer?” frågar hon. ”Han dog!” ”Dog?” Då glider en liten flicka upp genom taket. Hennes gestalt är grå, laddad med ångest. Så kommer ljusexplosionen. Hon lyser upp av ofattbar glädje, lättnad, befrielse - ja, lycka. Många är de som kommer henne till mötes. ”Det här är bättre än bio.” De är överens.

”Du, kan den där ljusgrejen hända redan på jorden? Alltså medan man är människa i kropp, menar jag.” ”Och det frågar du mig”, svarar han.

---

Han vaknar med taggar i baken. Med rådjursögon ber han om nåd. ”Kan du hjälpa mig, snälla?” ”Med vad?” ”Att få väck dem.” ”Och du som tyckte att tanga var grejen. Då kanske du skulle fundera på en annan sovplats.” ”Men kaktusen fanns inte här igår.” ”Det är du som väljer.

”Hon silar sand. ”Vad letar du efter?” ”Ingenting.” ”Okey, så varför silar du?” ”Gillar när den glider mellan fingrarna.”

Ett begravningsfölje passerar förbi. Hon sveper om sig handduken. Värdighet inför dödspassagen, ändå. En öppen kista på en vagn dragen av hästar. Amiraler och majorer. Den hyllade hänger inte riktigt med i följet. Snurrar i labyrinter över himlen och retas med turister i en luftballongskortege. Så får han syn på henne. Accelererar mot stranden som skjuten ur en kanon. ”Hej!” Hennes hjärta slår ut i full blom.

Hon vaknar ur en dröm. ”Har du nåt att dricka?” Hon vänder sig om. Någon ligger i en förvriden ställning och försöker dra taggar ur håriga skinkor. ”Men herregud, gjorde du det igen?” Han grimaserar snett. ”Tanga ändå.”

Hon ger honom ett paket. Snören och paljetter. Han öppnar kortet först. En vaggsång börjar gnissla. Batteriet går mot sitt slut. ”Okey, är det nya badisar?” ”Öppna då!” Han får bort tejp och papper. I paketet ligger en liten box. Han lyfter på locket. Den är tom.

---

”Du, i skidspåret kan det vara bra att ha stavar.” Han stapplar fram på miniskidor av plast. ”Jag gillar inte kryckor.” Hon glider galant med långa tag. ”Alltså, jag vet inte. Flyger hellre.”

Framför dem reser sig fjället i gnistrande vitt. De spänner av sig skidorna och då blir det vår. Blåblommande gentiana slår ut över kullarna. Hon plockar en bukett av bitterörten och ger honom. ”Den här är bra för sur mage.” ”Och bländande vacker”, ler han och tar ett bett. ”Oh my god! Vilken beska!” ”Fem blomblad per tre gelébjörnar är rekommendationen här på jorden.” ”Var det inte du som inte hade nån kropp?” ”Äh.”

”Du, förresten, jag vet var det finns vit gentiana. Den är inte riktigt lika bitter.” Hon drar honom i armen och de lyfter. Tar sats uppifrån svalornas höjder. Och sen. Rakt genom jorden flyger de med våldsam fart. Borrar sig genom lerlager, bergarter, glödlava, magma, solsmälta.

De kommer ut på en ö. ”Ha ha, här var jag en gång i ett annat liv. En fridykande fiskarpojk förälskade sig i mig, minsann. Jag träffade honom på ljugarbänken i hamnen. Han bjöd hem mig på den mest romantiska middag jag förärats. Djupt ur oceanen plockade han med sina bara händer de bästa pauasnäckor som uppbringas kan. Han la dem på is i skuggan bakom huset. När han hämtade upp mig på kajen i sin van, skällde hunden från flaket och svansföringen gick inte att ta miste på, så ung han var. Han ville gärna att jag skulle bosätta mig här med honom. I sitt lilla kyffe på klippkanten stekte han molluskköttet med vitlök på gasspis och öste vitt vin över härligheten. Vi satt vid hans köksbord och stönade. Hans dialekt fick det att svänga i min mittlinje, men jag stannade inte ens över natten. Han surade när jag hoppade på sista färjan till fastlandet. I handbagaget hade jag de två snäckskalen. Kan du tänka dig - han hade polerat dem till regnbågssymfonier med sina flinka fingrar. Ett drog mer åt ros. Ett åt bly.”

”Vart skulle du?” ”Önska dig dit. Jag är redan där!

”De står vid ett hobbithus och ser ut över nejden. Det är så väldigt grönt överallt. Gräskullar och marktäckande liguster. ”Se, vita blomster! Till dig, min herre!” Hon bugar, plockar ett fång. Han äter utan grimaser. ”Duktigt!” Hon fiskar upp tre svettiga vingummin ur bikinitoppen och matar honom. Han tuggar med vällustiga danssteg. ”Jag kan göra en snaskig koreografi om du vill!” ”Toppen, men nu går vi in.”

De knackar på dörren till det lilla huset. Ingen öppnar. Gardiner är dragna för fönstren. Hon prövar handtaget. Dörren glider upp. Ett ljus spelar genom springan. Hon följer det med blicken. En liten man ligger på en välbäddad.säng. Överkastet noga instoppat under madrassen. Vandringskängorna är på. Fläckfria. Putsmedlet står framme på bordet. ”Ringen, herregud den där ringen kanske finns här nånstans”, flåsar någon som kommit på efterkälken.

Han rotar i skåp och garderober. ”Kan inte du gå ut och förbereda din koreografi?” Hon smickrar. ”Jo, javisst gärna!”

I lugn och ro sätter hon sig på sängkanten invid husets ägare. Hon ber en bön utan villkor. Nynnar stilla. När han sätter sig upp i sängen ligger kroppen kvar.

När solen går ner sitter de tillsammans på trappan. Väntar på underhållning. Hennes hår trasslar in sig i hans burr. ”Ok, vet inte riktigt. Det här med kalufs efter döden”, försöker han. ”Du väljer själv.” Med nästa vindpust hänger hennes blonda tåtar fria mot ryggen.

”Ta da!” Någon hoppar fram med utsträckta armar ur ett kauribuskage. Trappsittarna låtsas inte se. ”Ta da!” Någon tar nu i från tårna. ”Ta da!” svarar de med blickglimt. De klappar i händerna och väljer god sikt in i den här världen. Någon ropar: ”Welcome on staaage!” The Beatles springer fram ur buskarna. ”She loves you, yeah, yeah, yeah! She loves you!” vrålar de i kör. Någon headbangar med långt, tjockt hår. ”Vadå då, jag har valt rockigt barr nu!” skriker han just som peruken faller av. De viker sig av skratt. Beatles headbangar lite försiktigt med vingklippta kalufser. ”Ni kan inte mena allvar!” Jo, det gör de tydligen för nu hugger de i med ”All my loving”. Och då kommer koreografin igång. Hoppsasteg åt vänster och höger. Magen guppar över brallkanten. Han svänger en skär nylonboa över basisten. Beatlarna bockar och försvinner strax i ett stoftmoln.

Utan musik jazzar dansmannen vidare. ”Vadå, har ni aldrig hört talas om dövdans?” De springer ner från trappan och dansar tillsammans i tystnaden. ”Vilket gig, Gordy! Där överraskade du oss verkligen! Wow, en nylonboa! Det trodde jag aldrig!”

---

Han har skaffat vingar. Stilar och stajlar över cedertopparna. ”Ok, men det här är ju inget du inte kan göra utan vingar.” ”Se så snygga de är! Det är högsta mode!”

Hon är inte så säker på att hon bifaller. Rullar lite fram och tillbaka i gräset och finfördelar flöden. Går upp i brygga. Tittar mot skyn. ”Du, jag drar en stund!”

Hon tar ett steg. När foten slår i marken står hon på världens tak. Där myllrar det av människor. De har syrgastuber på ryggen, gällt färgade jackor och termobyxor. Isolerande handskar och tejpade näsor. Hon hör flera olika språk. Färdmästaren står på ett moln. Han vinkar henne till sig. ”Kom, vi avvaktar lite tills de vänder ner igen. Ser du, det ska bara haj-fajvas och lämnas mynt. Och så ska de skrapa lite snö och äta, förstås. Inte konstigt att isen smälter. Den kallaste platsen har blivit en hotspot.” Han grinar stort åt sin egen vits. Hon skakar på huvudet. ”Vad vill de häruppe?” ”Kanske dansa, som vi. Men de är för trötta när de väl kommer upp. En del glömmer att de ska orka tillbaka och blir liggande bland vimplarna.”

När solen försvinner bakom de klämtande yak-karavanerna i fjärran, står de redo med ryggarna mot varandra. Mjuk andning. Vibrationen börjar i tårna och rinner uppåt. Stjärnorna spelar xylofon med idel drömska toner. Han bjuder henne handen och hon vet, att ingenstans känns omkringliggande himlakroppar så nära som här. Hon balanserar den liggande månen på hjässan.

När den lätta extasen drar uppåt genom kroppen, sjunker de neråt genom berget. Djupt i dess flammande inre, en skimrande avsats. De står i en tät omfamning när en diamantspets trycker på uppåt mellan deras kroppar. De glider isär när den skjuter upp ur berget. På var sin sida sätter de sig.

Först känner hon det i bröstet. Sedan ser hon det i genomskinligheten. Ett glimmande guld, som pulserar. Ett urhjärta vaknar till liv. Hon hör andetag från andra sidan. Hon ser de båda i en långsam dans i stenens mitt. Ett ljus bryter igenom. En stöt i pannan.

”Vad är detta för ett prisma?” tänker hon. ”Spelar det nån roll?” tänker han tillbaka. ”Nej, inte det minsta. I lyckan av att uppleva i djupet finns inga beteckningar.” ”Kärlekens väsen, världens resning”, säger färdmästaren. ”Mer av en inre våg än en yttre syn”, viskar hon. ”Du minns nu.” Han ler. ” Jag kan klä ut mig och snacka strunt, bli utskälld, inställd, avklädd och fälld. Så länge hjärtat slår. Tack för ditt seende som väckte mig.” ”Vi påminner varandra, älskade.” Han för sin arm genom tiden och bjuder henne handen. ”Fast form eller drömtid? Vem vet?” ler han och niger. Hon bockar och lägger handen om hans nacke. ”Så länge du är här. Och inte väljer böldpest före skrattfest.” ”Men först, att vara sig själv nog.” ”Och hämta hem rubbet.” ”Rubbet.”

De snurrar i slomo. En skir spjutspets i det lilla. Upplysningens förnuftstanke flyger förbi. Naturalism. Rokokoraketer. Likt hägrar som rör sig genom alla världsdelar och skikt. Krokigt uttryck på fast mark. Huvudet högt genom fria luften. Vindströmmar som bär. I sitt naturliga habitat.

Han smeker hennes handled med lätta fingertoppar. Nuddar vid hennes hemliga tjärn.

Hon sluter sina armar om honom. Blåser lätt i hans öra. Världen skiftar i gult, orange, blodrött. Flammar. Hans ögon rullar uppåt, bakåt. ”Vet du vad man ser härinne?” frågar han. ”Mm.”

---

De går på esplanaden, hon och koreografen. ”Vill du ha en ballong?” ”Såklart.” Han smiter in bland stånden. Kommer strax tillbaka med en skär gris med röd rosett och prinsesskrona. ”Varsågod!”

Pingviner hoppar i stim. ”Titta, vilken sats de tar när de skjuter ut sig ur havet.” ”Propellerpöjkar.”

Ballongmannen har blivit en balkongman och dinglar med bena från räcket. En skär gris spatserar längs en stupränna. ”Varför har vi egentligen tagit in på hotell?” frågar hon. ”Fatta, de har tropiska duschar!” ”Jag vet var vi kan njuta tropiska duschar au naturel.” ”Men du ser ju kaklet. Så jäkla snyggt. Har du checkat minibaren?” Hon öppnar kylen. ”Mini, mini, mini och magnum. Inte imponerad.” Han kommer in. ”Okey, en natt bara?” ”Blä.”

Hon halvligger i en loungefåtölj och lyssnar på tveksam skönsång. Han har monsunduschat sen tidig eftermiddag och är nu inne på tropisk storm. Han sjunger med i de flottiga djungellåtarna som strömmar ur högtalarna i taket. Hittar på egna texter med varierande framgång. Hans solida marknadsundersökning börjar dra ut på tiden. Nederbördsnörderi.

Hon tröttnade vid midsommarbris. Nu har han bara hagelskur kvar. ”Snart pulsar vi i snö!” ropar han bakom glasväggen. Hon går in. ”Detta måste ses ändå”, tänker hon. Han räknar ner och switchar. Vattnet stängs av. Istället öppnas galler i kakelväggarna och han peppras med isbitar. ”Highway to hell!” hörs en sprucken stämma från taket. Tung elgitarr, pigg hi-hat. Djungelmusik platsar inte vid polerna. Här rockas det fett. Hon kastar av sig prinsesskronan och slänger rosetten all världens väg, spränger ljudvallen när hon dyker in i hans famn. Med något saligt i blicken, grinar han stort. ”Jag visste att du skulle komma till slut! Vill du pröva karibisk katastrof med kanelsmak eller kanalkuling med klor? ”Svärmiskt duggregn, tack. Med nattviol.”

---

”Titta, det växer flodfibbla där borta!” Hon sitter på en kulle. Nedanför slingrar sig en strömfåra. ”Jag kan plocka några till dig.” ”Tusen tack ska du ha, men vet du jag tycker att de är så ljuvliga där de står. Låt oss sitta och njuta en stund. Ta in den vackra vyn.”

Han stoppar handen i hennes ficka och fiskar upp en vit gentiana. Drar av några blad. ”Älskar, älskar inte.” Sen släpper han tre sega råttor i en kopp silverte och rör om med en mejsel.

En näshornsfågel sitter i sitt bo och ruvar när en otydlig rörelse får henne att lyfta på akterspegeln. En oväntad vävare sticker fram sin lilla näbb bland skalen. Strax hörs pipet från en ametiststare. När maken landar utanför det igenmurade boet pickar han ett hål i väggen. ”Har du sett vad storken har kommit med?” ”Och jag som trodde att årets julklapp var en glada.”

---

De ligger på promenaddäck på århundradets flottaste lyxkryssare och visslar. ”Måste du busvissla?” Hon övar på marseljäsen. ”Du får tänka dig pukorna och trumpeterna i bakgrunden.” ”Ska vi prova backhoppning?” ”Absolut.”

Han ställer sig på trampolinen med sina miniskidor. ”Måste jag verkligen ha ögonbindel?” ”Självklart. Annars hör du ju inte när vinden vänder.” Hon fuktar fingret och sträcker upp det i luften. Han hoppar. Nätet fångar in honom långt därnere i svartsvallet. ”Nästa gång ska jag ha badmössa!” gastar han när han går armgång längs relingen. ”Varför då?” ”Du vet en sån där med blommor.”

Hennes bredbrättade hatt börjar sloka. ”Jag kan knyta om scarfen. Vill du ha rosett eller lösa ändar? ”Lösa ändar, tack.” Han knyter. ”Det blev inte bra. Vänta. Jag gör om. Oj, måste göra om igen.” ”Hur går det?” Inget svar. Han har somnat med sin vilja mellan hennes skuldror.

---

Hon är tillbaka vid stenkistan. Modigare nu. Sätter sig på det kyliga golvet. Blundar. Söker inre kommunikation. Kryper ihop. Letar röst inombords. Ljudar lite trevande. Snart växande in i stilig serenad. Lungorna fylls. Hjärtat pumpar. Rap, hip hop, opera. Till slut står hon upp i en enda lång ton. Syresättning i hela rummet. Bröstkorgen sväller. Bikiniöverdelen spricker. Behagen blottas. Någon sätter sig upp. Det är Gordy. ”Vad gör du här?” frågar hon. ”Hörde ett smättande bh-band och plötsligt var jag här, bara.” ”Driftbaserad, alltså?” ”Well, det var du som sa det.””Jag behöver ny bikini.” ”Verkligen? Jag tycker det är bättre utan.”

Hon knäpper på sig skidorna. ”Tack, min vän. Men du, varför är det bara du som har ett namn i den här storyn, förresten?”

Han ger henne ett paket. ”Inslaget i cellofan? Då blir det ju ingen överraskning.” ”Jag vet. Det ska tydligen vara extra flott.” Hon kastar plasten. Det är en body. ”Kolla in vilken snygg baddräkt!” ”In your dreams.” ”Men, ärligt. Visst är den fantastisk?” Hon drar den på sig. Tyget elastiskt, breder ut sig som spindelväv. Knäppning vid blygden. Ett spetsparti över ryggslutet to die for. ”Helt ärligt.”

”Du, vad kostade den?” ”Baddräkten?” ”Hm, ja.” ”Sextusen dolares. Jag kan hjälpa dig med tryckknapparna om du vill.”

---

”Nu ska vi laga ärtsoppa.” ”Va? Ok, vad behöver man?” ”Salt, vatten.” ”Jag hämtar.” Han springer mot stranden med kastrullen i högsta hugg. Hon googlar på recept. ”Ärtor, hm.” ”Du, jag drar en sväng!”

Hon hamnar på världstoppen. ”Har du köpt nya kläder?” Färdmästaren ler. ”Oh, dåligt fokus. Jag skulle till min mormor.” Hon kastar en slängkyss. Han tittar långt efter henne.

Mormor står i köket och steker sill. Färskpotatisen kokar redan på spisen. ”Hej!” ”Hej, vem är det? Jag ser lite dåligt.” ”Åh, vilken tur!” ”Vad sa du?” ”Äh, det var inget. Kan jag få låna några ärtor?” ”Ja, det går bra.” Hon hittar en handfull i förklädesfickan. ”Räcker det?”

På stranden sitter en jeansjöns och rör i en kastrull med havsvatten. ”Har du fixat eld?” Han visslar på en svärdslukare som showar lite längre bort. ”Är du eldslukare, också?” ”Till er tjänst.” Han gör honnör. ”Vad bra, kan du spy ut lite här. Jag lyfter på locket.”

”Hur länge ska det koka?”

Hon ligger i ytan igen. Någon buffar henne i ryggen. Det är sköldpaddan som vill samsimma. En annan grotta nu. Runt ett bläckfiskbord sitter havsleguaner och snackar. De simmar längre in. Vikare leker tafatt. De simmar längre in. Plattfiskar på hög. Genom bruna bandtångs-draperier glider de in i det allra heligaste. På en hylla i berget ligger pärlan. Hjärtmusslan öppnar sig och bjuder in. Hon lägger sig på en bädd av muskelkött. En pulsation i ryggslutet. Hjärtat ligger helt öppet. En sälta, en sötma. Blötdjuret spinner. Hon ligger kvar tills hon känner en ny pärla bildas.

”Vart tog du vägen? Soppan har kokat över. Ärtorna rann ut.” Hon för fingrarna genom den fuktiga sanden. Får upp några välkokta alster. ”Vill du ha med sand eller utan?” ”Helst utan, tack.” Hon går ner och sköljer dem i vattnet. När hon kommer tillbaka sitter han och väntar med utsträckt hand. ”Perfekta att dippa”, säger han och doppar i sanden.

Hon laddar sin ärtpistol med nykokt sörja.

---

”Vad är ranking?” Han har skaffat solglasögon med plymer. ”Ska du på karneval?” ”Tänkte skriva ett manifest.” ”Naturligtvis, om vad?”

Han låtsas försjunken i filosofiska tankar.

”Manifest? Verkligen? Är inte festmani en roligare historieskrivning.” ”Definitivt." "Och vill du komma högt på rankingen gäller det att ösa på!” ”Ska vi köra fria drinkar?” ”Och calypsoorkestrar?” ”Kanske en flytande popcornmaskin i flamingoformat? Fiskar och sjöodjur är självklart bjudna.” ”Och jag kan ta gästerna på turer till världstoppen.” ”Yes! Jag tror vi fixar det!” ”Klart vi gör!” ”Man ska fylla uppblåsbara livbåtar med pärlande dryck, också. Har jag hört, menar jag.” ”Ok, och göra vad?” ”Vet inte riktigt, vi kanske kan ha en roddtävling. Snabbast över bukten i fullast båt vinner..”

De förbereder spår i sanden. ”Skrev du skidrace i inbjudan?” ”Ja, jag tänkte en stafett. Femtonhundra i varje lag.” ”Ok, då får vi göra stranden bredare.” ”Har vi några priser?” ”Jag tänkte att du kunde ta dem på en simtur och visa dem utgången till världen.” ”Ok, men kommer inte de flesta från världen?” ”Jo, men de kanske längtar efter en annan ingång.”

När gästerna strömmar till blir det snart fullt på parkeringen. ”Jag simmar och hämtar några fler atoller så vi inte står kort. Eller några gäster kanske kan parkera på botten.” ”Jag tror en del lämnar sina farkoster hängande i luften, du vet.” ”Smurf!”

”Du, de gillar mycket blingbling, de där marsianmorsorna. Och jupiterjepparna är farliga på krams.” ”Jo jo, inga opimpade hängslen där, inte. Vem vann roddtävlingen, förresten? Blev det kusinkretsen med sjutton armar?” ”Nej, de kom i otakt. Men ljushuvudena från fjärran spräckte ljudvallen.”

”Aha, flockimmunitet!”

Nästa dag är de helt slut. ”Jag drar till stenåldern och vilar upp mig. Ska du med?” ”Nja, jag tror jag stannar här och sorterar popcorn.”

Hon vrider sig motsols ett halvt varv och stiger in bland stenbumlingar. Solen ska precis gå upp över nejden. Hon tar ett djupt andetag. ”Åh”, hör hon sig själv utbrista. ”Vilken luft!” Hon fyller sig gång på gång med det syrerika flödet. Överallt växtlighet. Långa barr, korta, gröna löv, vinröd mossa. Träd och buskar, rika på frukter och ollon. En liten flicka kommer fram ur snåren. Hon tittar storögt på bodyn. Och sen sträcker hon fram en kupad hand med rosa bär. De smakar sött och strävt på samma gång. Perfekt balans. Sinnena jublar.

Flickan försvinner för ett ögonblick och kommer strax tillbaka med fler bär. Samt några småpojkar i följe. De flämtar när de får se henne. Alla vill hämta bär och bjuda. Hon äter sig gärna mätt.

En orm slingrar bland ris och rösen. Med blixtens hastighet smätter flickan iväg en sten. Perfekt precision. Då lyfter en flock gråfåglar. Flera stenar far genom luften. Fåglar faller. Barnen springer fram och hämtar sina byten. Sen försvinner de.

Kommer tillbaka med en grupp kvinnor. Hon sitter på en tuva och flätar strån. Kvinnorna närmar sig nyfiket. De tittar med stora ögon på henne, men än större uppmärksamhet riktar de mot vad hon gör. Hon visar dem. Kallar till sig flickan. Flätar långsamt hennes långa hår. Alla vill se och pröva. Några förstår inte handlaget, men de små fattar fort. Snart sitter de i ring och flinka fingrar finkammar.

Bland grenverket skymtar en sjö. Hon vandrar ditåt, följd av en nyfiken svans. Vattnet är friskt. Hon tvättar av ansiktet och kastar sig i. De efter. Hon ligger stilla och flyter. De trampar med ben och armar, dyker och fångar småfisk. De skvätter. Hon skrattar. De grymtar.

Efteråt ligger de i gräset. Hon andas in dofterna. Så rika. Så rena. Snart somnar hon.

När hon vaknar känns luften småkylig. Någon har lagt granruskor över henne. Lager av barr och luft värmer. Något fnyser till. En hjort reser sig. Tydligen har de sovit jämsides. Hon hälsar hänfört, plockar en näve harsyra och stiger in i nutid.

”Här, vill du ha?” Hon bjuder Gordy att smaka. ”Tack, men jag är nöjd. Det var perfekt med popcornen i lagunen. Man behövde inte salta.”

Hon sitter på altanen. En vit älg sitter bredvid med klövarna på räcket. ”Vad gör du?” frågar han och sörplar vodka. ”Jag väntar in överfallsväder. Vad gör du?” ”Sörplar vodka.” Han tar fram kikaren. ”Överfallsväder alltså, spännande. Har de varnat för det?” ”Nej, det är det som är själva grejen. Det kommer utan förvarning.” ”Aha, då kan vi bli sittande. Vill du låna min krona så länge?”

Tangamannen gör dem sällskap. ”Snyggt!” säger han och pekar menande mot hennes huvudbonad med ena foten. ”Jag har bytt namn, förresten.” ”Okey, vad får vi äran att kalla dig nu då?” ”Spock”, ler han och drar teatraliskt av sig kepsen med öronlappar. På huvudet har han ett sandslott. ”Alltså, det är det bästa jag gjort på länge. Stenåldern är värsta kicken! Man kommer tillbaka och är så hög på syre att man t o m pallar att shotta vodka med en älg en hel dag.” ”Jag vet, testade bronsåldern en gång och sen kunde jag inte sova på sju veckor. Eld i baken, du vet.”

---

”Jag kan inte gå klädd så här längre. Jag drar till stan och shoppar. Ska du med?” ”Visst.”

Hon kör fram golfbilen. ”Tänkte du satsa på hel baddräkt eller delad?” ”En helt vanlig bikini. Och du skulle behöva nya skor. De där flip-flop-flärparna ser rätt slitna ut.”

De parkerar på gågatan.

”Här, en med kalkonmönster!” ”Nej tack, jag vill hellre ha något blommigt. Vallmo kanske. Eller daggkåpa. Ursäkta damen, har ni det?” ”Hm. Ja, havsanemon.” ”Perfekt, får jag prova?”

”Gu va snyggt! Ska du köpa matchande strandbag?” ”Bra idé! Den kan jag använda när jag plockar maneter.” ”Precis min tanke.”

Hon ligger i vattenbrynet och blundar. ”Varför har du inte din nya bikini på dig?” ”Ville inte blöta ner den.” ”Logik på högsta nivå, alltså.” ”Tyst, jag räknar.”

Med stor precision skiktar hon gyllene droppar i ett stilla regn över venusberget. Pirrande pärlor vandrar uppåt genom ryggraden. Syrlig sötma. Mustig hetta. Andetagen snabbar på. ”Får jag vara med?” ”Sorry, kvinnogöra”, säger hon och simmar ut, dyker ner i djupet. En blomma slår ut i sanden. ”Titta, vilket fyrverkeri! På himlen, alltså!” försöker han.

Han har köpt grodor. Har dem i en sockerlåda i golfbilen. ”Vill du pussa en?” frågar han. ”Nej tack, men gärna dig”, skrattar hon.

”Har du sett min frottérock?” ”Ja.” ”Vad bra, var är den då?” ”Jag gav bort den till en valross som passerade förbi.” ”Frös han?” ”Nej, han hade tydligen funnit en skatt och samlat så mycket guldmynt att han behövde fickor. Han sa att du kunde komma ner och hämta den om du ville ha den.” ”Skatten?” ”Nice try!”

Hon dyker ner. Ett ålpar är ute och söndagsåker. ”Har ni sett herr valross?” ”Nej, han hittade tydligen något oskattbart och sen dess är han förlorad.” ”Ok, men ni har möjligen inte sett en frottérock?” ”Jo, det betade visst en urtvättad sån bland sjökorna i eftermiddags.”

Spock dyker upp. ”Hur går det? Hittar du rocken?” ”Ryktet säger att den har blivit idisslare.” ”Det ska vi nog få ur den. Kom!” De simmar bortåt utmarkerna. Några sjökor har kalvat och revhajarna trivs bland navelsträngarna. ”Mu, har ni sett en badrock?” ”Ja, den drog förbi för en stund sen.” ”Åt vilket håll?” ”Mot ubåtcentralen.”

”Visste du att det finns en ubåtcentral i lagunen?” ”Såklart, det är ju de som levererar drinkar.” Han sitter i en solstol med hennes skärp om livet. ”Hittade du några mynt i fickorna, förresten?” ”Nej, det verkar som om valrossen sket i guldet och satsade på en karriär som fotbollsproffs.” ”Wow, tänk att lobba med de labbarna!” ”Eller hur?! Hans målgest blir legendarisk.”

”Vi kanske skulle fundera på att bygga en arena så kan vi bjuda in till turnering.” ”Ja, eller bara välja att sitta på läktaren när vi önskar.” ”Visst ja, hade glömt. Men ändå, vi måste ju ha nåt att göra.” ”Vad tror du om att plantera plåster?” ”Bra idé!”

Han dammsuger en pastisch. ”Titta! Jag jonglerar!” gapar han nöjt och kastar upp munstycket i luften. ”Okey, var har vi originalet, då?” ”Begravt sedan länge.” Hon kastar strykjärnet i hans riktning. ”För att jonglera behöver du fler.” Han greppar slangen och sladden och flänger iväg dem längs bukten. ”Är det boomerangbingo nu?” ”Yes, vill du vara med?” ”Gärna, jag hämtar rivjärnet!”

---

Färdmästaren kommer gående längs strandlinjen i skymningen.

Det tänds en ny stjärna på himmelen varje gång de andas igenom. ”I människors hjärtan bor många drömmar”, säger han efteråt. ”Vad är det för kuddsnack?” frågar hon. Han kysser henne ömt. ”Kuddsnack haltar lätt när man flyter på en luftmadrass med punka. ”Jo, men människors drömmar, älskling. Är inte det att gå lite väl långt.” Hon lägger ett ben över hans båda. ”Ligg kvar en stund”, mumlar hon. ”Inte somna nu, darling. Det är mansgöra.” ”Vem har sagt något om sömn? Jag vill vänslas.” ”Vänslas? Vilket träsk har du hamnat i?” ”Kärleksträsket”, ler hon. ”Kyss mig igen, vackraste av drömmar. Kyss mig igen, bara.”

”Du, vem var den där snubben på vattenmelonen igår?” ”Min drömman.” ”Okey, vilken tur. Så han är inte verklig då?”

Koreografen spänner strängar. ”Vems är harpan?” ”Bläckfiskberras. Han tröttnade på att agera bord och byggde en havsharpa.” ”Vilken bra idé! Är den svår att stämma?” ”Nja, frekvensskikten ligger lite djupare under vatten, men om du tar ton så vrider jag här.” Hon drar på höga c. Han vrider. Hon drar på låga c. ”Har du inga andra bokstäver på lager?” ”Jo, vad vill du ha? ”Tja, bläckfiskbosse tänkte sätta upp Turandot. Några vokaler vore nog inte dumt.” Hon drar på ett e. ”Stråkar då, har de några sådana i minnesbanken?” ”Några av rockorna har lärt in en teknik med sina vingar som ger justa läten.” ”Härligt, jag bygger en läktare. Vem spelar huvudrollen?” ”Vem tror du?”

Efter operasuccén är Spock sugen på att satsa större. ”Vad tror du om ett namnbyte? Spock känns lite bonnigt om man ska bli kändis.” ”Ok, vad hade du tänkt dig?” ”Har du några förslag?” ”Gordy, kanske?” ”Taget!”

Senare på eftermiddagen rullar han morrande runt på ett klippfält med havstulpaner. ”Åååh, det river så skönt på ryggen!” ”Lugna dig, du lockar ju hit hajfenor.” ”Äh, det vet du väl att högmod går före fall.”

I ytan rör sig ett gäng transparenta ormar. ”Vad coolt det ser ut när hjärtana slår!”

---

”Vad har du i lådan?” ”Din framtid.”

---

”Älskade, jag träffar dig hellre här på toppen av allt. Det är trixigt att vara i gyllenflödet när somliga hoppar runt på strandkanten som en hackspett bland kolibrier. Älskar hellre med dig på altarbäddar medan kroppen kommer.” ”Jag vet. Det var min längtan som var svårbemästrad.” ”Min med. Det kräver en del att navigera genom sockervadden.” ”Kom, vi flyger genom solen!” ”Wow, vilket altare. Vilka färger! Vilka formationer! Du vet verkligen vilka vändkretsar som väcker mina vätskor.”

”Du, Gordy.” ”Mm.” ”Du vet väl att jag älskar dig.” ”Såklart.” ”Jag skulle vilja visa dig en grej.” ”Okey.” De simmar neråt, neråt, neråt. Till den djupaste klippavsatsen. ”Simma över kanten, nu!” Han simmar. Nedanför öppnar sig ett hisnande djup. Bergssidan försvinner i oändlighetens hav. ”Wow, svindel under havsnivå! Du är den coolaste bruttan på den här sidan strecket!” ”Ville bara kolla.”

De rullar upp på stranden. ”Vad gött vi har det! Ska vi smula melon?” ”Smula melon? Varför det?” ”Därför!” ”Okey, vi kör! Är det honungs eller tiger?” ”Jag tänkte ananas.” ”Okey, var har du dem?” ”I källaren.” ”Vilken källare?” ”Men hallå, vi måste ju gräva en först.” Han plockar fram spann och spade och börjar gräva. ”Kan jag låna krattan?” ”Självklart.”

De forcerar ner genom lagren. ”Grävlingarna från Grythyttan hade inte gjort det bättre! Jag hoppar i!” gastar han. ”Hämta slangen i skjulet!” Hon hittar den först inte, men ser sen att den hänger till tork på vinden. Bredvid slickepotten. ”Var beredd! Fors på ingång!” Han skrattar redan i högan sky. ”Det svänger, katten!” Då startar hon spridaren. ”Hopp i!” ”Ta emot!” Hon landar med smackande lår på hans axlar och de jazzar loss i vattenkaskaden. ”Det är nu eller aldrig!” vrålar han.”

Tänk ändå att vi grävde en egen damm. Nu kan vi bada när vi vill.” ”Äh, jo. Du, det där med melonerna.” ”Vilka meloner?” ”Äh, dumsnut.”

Han kommer flygande upp ur havet. Har gått kurs hos pingvinerna över pingst, fått snurr på propellertekniken. ”Great, Gatsby! Snygg vinkel!” Hon klappar i händerna och hinner precis hoppa undan när han landar med en smäll i sanden. ”Meditation!” vrålar han. ”Kom!” Han sätter sig skräddare på hennes blommiga lakan. Hon glider ner mitt emot.

”Nu är vi bara, bara i hjärtat”, säger han. Hon ler. ”Jo.” Hon andas mjukt. Han flåsar. De ser varandra i ögonen. Intentionen höjs. Andningen djupnar. Blicken simmig. Det surrar i revbenen. ”Wow, mannen!” Som om ett ägg kläcks i hennes mittpunkt, varm honung rinner ur bröstet och neråt genom bålen. Det är något av det härligaste. Det där som händer därinne. Hettans hemligheter.

I ett nafs slår ljuset ut i honom och han lyser upp som en golvlampa. Intensiva strålar åt alla håll. Då ser hon. Framför henne sitter Yoda. ”Ska vi köra maskerad?” skrattar han och drar ner en brunlockig peruk över pannan. Hans pillemariska blick glänser genom vågiga slingor. Öronen sticker ut misstänkt långt. Hon stirrar med garvet i magen. ”Gärna”, nickar hon. ”Gordy-tema, alltså.” Hon gräver på måfå i sanden. Får grundkänning mot vitlökspressen, lilla vispen och en tillbringare och börjar jonglera. ”Jag kan avslöja en grej”, säger den gröne. ”Okey, kör.” Hon koncentrerar sig på rundgången. Grodmannen fläker upp sin rock. ”Blottad!” ”Äh, ja?” ”Har aldrig bemästrat det där med skräddarsittning, du vet.” Hon vänder blicken mot hans alltför korta ben. ”Fattar”, säger hon. ”Vill du vara med på boomerangbingo?”

Hon kan inte hålla sig längre, sticker upp till toppen. Färdmästaren står med utsträckta armar och tar emot henne. ”Har du stått här och väntat sen sist?” frågar hon i hans välkomnande famn. ”Alltid.”

De rosa molnen hopar sig. ”Champagnen ligger på kylning”, ler han. Hon slår sig ner i en öronlappsfåtölj. Han sätter sig i mjukheten med huvudet i hennes knä. ”Vill du bara hålla din hand mot min kind en stund?” ber han. ”Hon lägger sina fingertoppar mot hans läppar. Hakan faller ner, käken släpper. ”Älskade, hur har du det?” ”Det utmanar att ligga på topp. Men när du kommer, hittar jag rätt.”

”Vet du vad som hände?” säger hon. ”Gordy förvandlades till Yoda.” ”Du milde. Blev du starstruck?” ”Nej, det glömde jag. Men du, det visade sig att han var en jäkel på brännbollsboomerang.” ”Kan jag tänka mig. Lasersvärd, du vet.”

”Vila nu, hjärtat.” Han släpper huvudet i hennes hand. Hon njuter skäggstubbens kittlande strävhet, lugnar ner, smeker försiktigt ett öra, blundar. När hon åter öppnar ögonen ser hon fjärilarna i hans själ. De kretsar kring ett kittelfjäll. "Åh!"

När han vaknar ur sin tusenåriga sömn, vänder han sig mot henne. ”Kom, älskling.” Han sätter sig upp, mjuk i kropp och sinne. Kysser lätt hennes hår. ”Lägg dig här.” Han bjuder henne sin molnsäng och sätter sig i huvudändan, lägger sina händer på dunkudden. ”Vila huvudet i mina händer nu. Släpp hela ryggen. Släpp svanken. Lämna över.”

Hon sjunker ner i en vila, allenast hållen av hans kupade händer. Såsom blomsterängen i kistan doftar, vilar hon här i tillit. Hjärtat sjunker ner. Nervknutar löses upp. Tankar, emotioner får vingar och lyfter. De nyss födda springer och tar sats. De förlegade har grott kropp och lyfter baktungt som humlor. ”Minns att du för alltid vilar i mina händer. Jag bär dig genom tiden.”

Hon drömmer om ett skratt i fjärran. Ett stråk från långtborta och längesedan. När hon åter öppnar ögonen möts hon av Gordys varma blick. ”Välkommen till världen!” Hon har en känsla av att något greppbart blivit flyktigt, men en trotsig termos står på tröskeln och hon ber om en mugg. Gordy drar försiktigt ut sina händer under hennes huvud och häller upp. Hon följer hans fingrar med blicken. ”Vilka vackra händer du har”, säger hon. Han ler upp över öronen och råkar spilla lite när han häller upp jordgubbssaft i locket. ”Välkommen till en underbar vanlig dag.”

Bystberta simmar förbi. ”Vi tänkte kalasa. Vill ni med?” ”Vilken dag som helst!” De kutar mot vattnet. ”Vad är det för kalas?” ”Vi funderar på favorit i repris. Hatt på hett plåttak. ”Då behöver vi en hatt. Och ett tak.” Koreografen har blivit scenograf. ”Bra där, Gordy! Då är det bara hettan kvar. Den fixar väl du?” ”Vi kanske kan låna din mormors spis. Eller eldslukaren.” ”Vad tror du om ditt hjärta?” ”Du ser!”

Han ser henne ligga utsträckt i sanden. Hennes nakenhet lyser. Ur hennes sköte stiger sländor. De flyger i cirklar kring hennes bröst. Då och då avviker en turkosskimrande med genomskinliga vingar och landar på hennes panna, men snart är den tillbaka i cirkeln med de andra.

Det är en förtrollande vacker syn. Han kan inte slita blicken från skådespelet. ”Man kanske skulle bli regissör”, tänker han. ”Vem kan ha regisserat något sådant här?”

Senare på dagen sitter de i vattenbrynet. ”Om jag säger dagsländor och venusberg”, prövar han. Hon tittar på honom med kvardröjande blick.

---

De strövar längs bukten. Han blåser i en flaska. Hon plockar humleblomster. Två zebror betar på skalbanken. ”Du, jag funderar på att bli regissör.” ”Ok, vad vill du regissera?” ”Vad vill jag inte?” ”Då får du allt byta namn, till Lordy.”

På natten förbereder de för långkok i skjulet. ”Lakansväv eller tomatsoppa?” ”Tomatsoppa.” ”Har du kollat det med kirurgfiskarna? De har skördat det mesta redan.” Hon simmar ner till undervattensodlingarna. Vid flod skördas det under ytan, vid ebb över. En kyssgurami har somnat under en akacia. ”Håller du vakt?” ”Hm, ja. Ursäkta. Malen dammsuger varje planta. Vi gör vad vi kan för att hejda det. ”Inga tomater kvar då?” ”Bara gröna.”

”Det får bli lakan.”

Han hämtar en åra. När vattnet nått kokpunkten, stjälper hon i lakanen och han börjar veva. Han häller i salt. Och sedan hinkar med smulad melon. ”Vad gör du?” ”Regisserar. Rosa lakan, äkta färg. Det är grejer.”

Hon sjunker ner på knä utanför kokeriet. Blickar ut i evigheten. Mjuk andning. Kopplingen etableras på ett ögonblick. Hon behöver inte ens tona in. Den finns där hela tiden. Hon bara väljer när hon vill förtydliga. Lättnaden när pirret kommer. Honungshettan rinner. Han är med. Hon är.

På melonrosa lakan av tvättäkta bomull, sjunker hon ner. ”Det finns visst rum för två”, konstaterar han och slänger sig nöjt bredvid. ”Javisst”, skrattar hon och fångar in honom i farten, lägger armen som stöd under hans nacke. De tittar upp mot stjärnorna. Han kisar. ”Var är den blå planeten?” ”Det är den du ligger på”, säger hon och smeker hans kind. ”Han vänder huvudet mot henne och ler. ”Javisst ja”, flinar han och tittar in i hennes ögon, ”här är den ju.”

Hans blick flackar. ”Jag tänkte att vi skulle göra en ceremoni.” ”Ok, vad har du för plan?” ”När du hade somnat drog jag till tiden före tideräkningen och där utövade de initierade kärleksmöten på tempeltaken.” ”Och du blev inspirerad…” ”Tänk på att jag blivit regissör. Men det var långa förberedelser, du vet.” ”Om du tillåter, Lordy”, hon fattar mjukt hans hand. ”Kom.”

Hon knyter upp sina bikiniband, drar lätt i hans midjesnöre, låter plaggen falla. Han står vördnadsfullt, stilla. Kvällsluften närmast elektrisk. Hon leder honom genom den ännu varma sanden. Lägger sina fingrar på hans axlar, ett lätt tryck. Tillsammans sjunker de ner på knä. Mitt emot varandra i vattenbrynet. ”Se mig i ögonen”, säger hon med mjuk röst. ”Känn i bröstet. Ingen ansträngning. Låt dyningarna rulla, söka sig fram.” Han ser rakt in i hennes blå. Hon i hans gröna. Försiktigt prövande att vila i naken närvaro när första vågen slår in med sin pärlande mjukhet i den ljumma natten. Den sköljer längs botten. Hon särar lätt på benen, skälver. ”Ser du?” Han kippar efter andan. ”Kommer det fler?” ”Mm. Natten är lång.”

Hon ligger på mage, tittar på krabborna som släpar tångruskor genom sanden. ”Vad ska de med dem till?” frågar hon. ”Bädda sina kärleksnästen.” Han ser ovanligt avslappnad ut. Huden runt ögonen är alldeles slät. Han kan inte sluta le. ”Kärleksnästen?” ”Ja, det är krabbornas årliga tantrafestival. Tredje måndagen efter sjunde fullmånen, du vet. Långa förberedelser.” ”Ha ha, ska vi tipsa dem om dyningarna?” ”Äh, låt dem hålla på.”

Hon vänder på sig och ser honom. Solbränd, glittrande ögon, glad mun. ”Du är fantastisk”, säger hon. ”Tack!” Solens strålar kittlar. Hon nyser. ”Bless you!” ”Bless you, too!”

”Vad önskar du av livet?” Han ser förväntansfull ut. ”Nada. Och du?” ”Delfinvingar är min högsta önskan.”

Hon drar med sig sitt lakan, slänger det som en sjal runt axlarna och går sakta ut i vattnet. Det tunna tyget flyter i ytan när hon lägger sig på rygg. En kärleksakt utspelar sig framför hans ögon. Solens glittrande strålar landar i vattnet och skapar en tunga av ljus. Hennes inre sol svarar an direkt, benen glider isär, blänkande hetta ur himmelens hjärta söker sig fram och spektrat elektrifierar hennes kropp. Högspänning. Hon fokuserar koronan med blicken alltmedan kroppen gungar in i förlösning. Solskivan visar sig i violett, turkost, brand, blått, grönt, aprikos, vitt. Den ton som bryter fram ur hennes strupe målar lustlinjer ut över horisonten. Ekar i guld i hans hjärta. Lakanet flyter villigt med strömmarna och når långt åt vardera håll. ”Delfinvingar”, viskar han.

---

Han drömmer om snöflingor som singlar. Maskrosbollar som blåser vita fjun genom världen. Stjärnfall och sprutande lera. Kratrar och pormaskar. Ärrad hud och djupa dalar. Kobror som kryper längs ryggraden.

När han går upp från badet ser han henne ligga på rygg framför sig. Böjda ben, knäna mot himmelen. Han går rakt emot hennes centrum. För varje steg tycks han minska i volym. När han är framme vid hennes heliga port går han in utan att böja på nacken. Härinne är han i sitt rätta element. Detta är hans hemvist. Dofterna, värmen, fukten, flödena. Hållen av jordelivet, moderlivet.

Han flyter i vätskan, som en astronaut i kosmos. Hon reser sig från stranden, går ut i vattnet och dyker i. Snurrar sakta medsols. Han motsols. När han glider ut ur henne är temperaturskillnaden obefintlig. Havet omsluter.

”Vill du komma in i mig?” frågar han. ”Gärna. Hur hade du tänkt dig?” ”Mellanrummet mellan hjärtslag.”

---

Tre män kommer gående på vattnet. ”Är ni de vise, eller?” Han kan inte hålla sig. Gapskratten rungar. En av männen strör en handfull tobak på sanden, tänder sen sin pipa mellan skrattsalvorna. Den andre bjuder på ett glas. Drycken är seg och liksom karamellig. Den tredje kommer tomhänt, men med hjärtat fullt. Glory tar fram strandstolar till alla. ”Kom!” ropar han till henne. ”De vise har anlänt. Vi tänkte vaka tills stjärnan tänds. ”Den största av de alla lyser redan”, ler hon och solar sig i glansen, ”men tackar som frågar, jag tar gärna ett glas.” De sitter i tystnad och ser ut över hav och himmel. ”Vad gör ni här hela dagarna?” frågar en av männen. ”Vi tänjer på gränserna och undersöker villighet och vänskap. Just nu håller vi på att lära oss att gå på vattnet. Ni kanske kan komma med några heta tips.” ”Ja, jo, det handlar om… Eller vad tusan? Ni reser ju mellan dimensioner och genom väggar. Gå på vatten?! Ärligt?!” De flänger runt och jabbar i luften. Som på en given signal reser de sig upp och spatserar högtidligt ut över ytan. ”Vem hade kunnat tro?” ”Vem hade kunnat ana?”

Piprensarna ligger kvar i sanden i eftermiddagssolen. De vise joggar längs strandlinjen. Örona flaxar i vinddraget. Hon sitter på en sten och äter tjockflytande karamellikör med äggsked. Han vispar bearnaise. ”Tror du de gillar pommes?” ”Alla gillar väl att dippa?” ”Jo.”

”Du det finns en röd sten som är mycket större än den här. Den ligger liksom utslängd i en röd öken.” ”En röd värld?” ”Ja, precis, en röd värld. Den skulle du vilja se.” ”Skulle jag?” ”Ja, det skulle du. Kom!”

Han hittar en apelsinig tisha och drar den över huvudet.

”Jag vill förlora mig i dig.” ”Se upp i backen!”

---

Hon står i källaren och sågar brädor. Han sitter i toppen av en fura. ”Skulle inte vi till den röda världen?” ”Jo, ska bara avsluta här.” Hon lägger ifrån sig sågen på hyvelbänken. ”Kom!” Han hoppar rakt in i hennes famn. ”Ska du flyga med de snickarbyxorna?” ”Får väl se om de åker av längs vägen. Jag tänkte att vi lägger oss längst bak i ett svansträck. ”Juste! Vita eller svarta?”

Öknen blommar. Han gapar högt. Hon nynnar lågt. De flyger rakt in i den röda stenen. Hamnar rygg mot rygg i en upplyst sal. Kulörta lyktor. Gröna, gula. Många gångar. Många gånger. Ursprungsvibbens variabler. Rytmen. Den röda rytmen. De börjar gunga. Rumporna dallrar. En grupp allvetande närmar sig. Ställer sig i cirkel. Klappar i händerna. Taktfasta slag. Det dunkar i berget. Dundrar. Den äldsta träder fram, hänger dramatiska kransar. De rödaste av ökenärtor. Svartögda. Sturt's desert pea. Han flämtar. Hon flammar. Framför dem, en kista av sten. ”Din tur”, viskar hon. När han reser sig upp och högtidligt lägger sig på plats, stänger hon locket. Det sista hon ser är fållen till en midnattsblå mantel.

© Leah Allén